Terrorister och välfärdsstaten

Den senaste veckan har det debatterats livligt om Sverige ska hjälpa de svenska medborgare som anslutit sig till terrorsekten IS att komma hem.
Min åsikt i frågan är solklar. Som man bäddar får man ligga. Väljer man att resa till ett land i krig och ansluta sig till en terroristsekt som mördar, våldtar och som vill tvinga människor att leva i ett kalifat styrt av sharialagar, då har man avsagt sig all rätt till hjälp från Sverige.
Är det möjligt anser jag även att deras svenska medborgarskap ska dras in.

Men, vad händer om de på egen hand lyckas ta sig tillbaka till Sverige? Och då menar jag inte eventuella rättsprocesser för krigsbrott, utan med deras liv?

Är det någon som tror att de från dag ett tar ett jobb på bandet på Volvo i Göteborg? Inom äldreomsorgen i Örebro? Eller som utredare på länsstyrelsen?

Sannolikheten för det är, som alla förstår, minimal. Men hur ska de då försörja sig i Sverige? Förmodligen med hjälp av bidrag från vårt generösa välfärdssystem. Barnbidrag, bostadsbidrag, försörjningsstöd. Listan kan göras lång.
Kanske är de traumatiserade. Kanske är de fysiskt skadade. Helt uppenbart är vårt välfärdssystem inte riggat för den här typen av fall. Heller.

Det verkar för de flesta ganska orimligt att man först frivilligt ansluter sig till en terrorsekt, för att sedan komma ”hem” och vilja få välfärdsstatens fördelar. Men så vitt jag, utan att vara expert, kan avgöra kan faktiskt så bli fallet.

Ta som exempel en person som skadats så fysiskt att den kommer tillbaka till Sverige med en permanent funktionsnedsättning. Är det då rimligt att vi ska försörja denna individ livet ut, med sjukbidrag, kanske personlig assistans och så småningom pension?
Nej svarar nog de allra flesta. Men så kan det faktiskt bli med dagens lagar och regelverk.

Helt uppenbart att detta är ytterligare ett skäl till varför vi snarast måste se över villkoren för våra generösa välfärdssystem. Annars är inte frågan om de kollapsar, utan när.

Andra inlägg i samma tema återfinns här och här.

Mer idrott för barn och unga längre upp i åldrarna

Sveriges Radio hade härom veckan flera inslag om hur anslagen från stat och kommun fördelas bland barn och ungdomar i föreningslivet. Fokus i inslagen var på skillnaderna mellan hur mycket pengar som går till killar respektive tjejer som idrottar.

I reportaget sägs att ”Under första halvåret 2018 gick ungefär 40 procent av pengarna som Riksidrottsförbundet betalar ut för barn och ungdomsidrotten till flickor och unga kvinnor”. I vissa kommuner går bara en tredjedel av pengarna till tjejerna.

Detta är i och för sig ett problem. Men ett större problem är hur man får in fler tjejer med invandrarbakgrund i idrottsrörelsen och, inte minst, hur man får barnen och ungdomarna att stanna kvar längre.

I många kommuner råder det brist på anläggningar. Föreningarna får inte tillgång till alla de tider de skulle vilja ha för sina aktiviteter.

Många av de här sakerna hänger ihop som jag ser det. Mina förslag till lösningar är möjligen några som idrottsrörelsen inte vill höra, men som förr eller senare måste upp på bordet.

Svenska idrottsföreningar måste ställa sig frågan vad de är till för. Vad är syftet med verksamheten?

Är det att ge barn och unga goda vanor och en meningsfull fritid? Eller är det att skapa elitidrottare för A-laget, VM eller OS? 

Hur vet föreningarna när de lyckats? Är det när man får fler unga att vara kvar i föreningen längre eller när någon som fostrats i föreningen tar VM-guld?

Min uppfattning är klar. Målsättningen för den absoluta majoriteten av idrottsklubbarna måste vara att öka bredden. Att få fler att stanna kvar i föreningen även i de sena tonåren.

Vad är då receptet?

Föreningarna måste tänka om och samarbeta mer när det gäller nyrekryteringen av småbarn. Det kan inte vara rimligt att föreningarna konkurrerar om femåringar! En femåring mår minst lika bra att vara hemma och leka med sina kompisar som att delta i någon föreningsaktivitet. 

Det är enkel matematik. Börja senare så slutar man senare. Inte konstigt att en femtonåring lägger av som börjat som femåring. Femtonåringen har ju redan en tioårig ”idrottskarriär” bakom sig. 

Att lägga av med idrotten i de tidiga, känsliga tonåren är inte bra, vare sig för individen eller för samhället. Det är just i den perioden som positiva, stabila fritidsintressen betyder mest.

Alltså, starta senare med föreningsidrott, men även att ta det lugnt de första åren. Ha färre träningstillfällen och uppmuntra barnen att prova olika idrotter. 

Varför ska en sjuåring spela fotboll under vinterhalvåret? Varför måste hockeysäsongen börja i augusti för en åttaåring? Kanske skulle man ha ett gemensamt mål för kommunens föreningar om antalet aktiva barn och unga.

All forskning visar också på att det inte finns något samband mellan att vara talangfull som knatte och bli framgångsrik som senior. Dessutom talar allt för att möjligheten att syssla med flera olika idrotter längre upp i åldrarna gynnar även elitrekryteringen. Dessutom växer barn och unga olika fort. Fysiken jämnar inte ut sig förrän i sena tonåren.

För att kunna behålla fler unga längre upp i åldrarna behövs även möjligheten att fortsätta utan att varva upp antalet aktiviteter. I nuläget är det nästan omöjligt för en fjortonåring att fortsätta med sin sport en gång i veckan för att det är kul även om man, just nu, inte vill satsa hårdare.

Dessutom måste föreningarna bli bättre på att rekrytera ledare och domare bland de som vill varva ner av olika skäl. De är idag ofta en outnyttjad resurs.

Sammanfattningsvis så kan vi med detta uppnå flera positiva effekter:

• Småbarnsföräldrar slipper dras med i hetsen att aktivera sina barn för tidigt i föreningslivet.
• Belastningen på våra anläggningar minskar. Hur gärna vi än vill kommer kommunerna aldrig kunna bygga ikapp dagens efterfrågan. Det är den ekonomiska realiteten vi lever i.
• Fler unga får en positiv och meningsfull fritid längre upp i åldrarna vilket både den enskildes hälsa och samhället tjänar på.
• En bättre rekrytering av ledare och domare i alla idrotter.

Kommer det här då betyda att Sverige får färre OS- och VM-guld på sikt? Nej, jag är helt övertygad om motsatsen. Fler talanger får chansen att hitta ”sin rätta” idrott och lyckas i den, om man slipper en alltför tidig specialisering.

Jag skulle önska att idrottsrörelsen själva initierar en seriös debatt i detta komplexa ämne. En måhända jobbig debatt att ta för vissa, men det måste göras.

Neutralisera eller stimulera?

Sverige har fått en ny regering. S och Mp med stöd av C, L och V. Det enda som verkligen förenar dessa är en het önskan att hålla SD utanför inflytande. Att bygga ett regeringsunderlag på att vara emot ett folkvalt parti är en bräcklig grund att forma ett styre på.

C och L valde bort sina kompisar i Alliansen bara på denna bräckliga grund. Jag tror tyvärr att detta agerande bara kommer att stimulera SD:s tillväxt. Människor blir förbannade och detta kommer ge SD ännu fler röster i valet 2022 baserat på partiets bild av martyrskap.

Hur skulle man då agerat för att neutralisera SD istället?

Min medicin skulle vara följande.

Uppskattningsvis kommer 99 % av SD:s röster från människor som inte anser att övriga partier lyckats adressera frågan om hur vi ska hantera migration och integration.   

För, handen på hjärtat, vem röstar på SD för deras åsikter om infrastruktur? Vård? Utrikespolitik? Skatter? Förmodligen har de flesta ingen aning om vad de tycker i dessa frågor. Om de nu tycker något…

Därför är det naturligtvis inom de områden som skapar SD:s väljarbas som man måste agera.

M och även S har, även om det tagit sin tid, insett att vi inte kan fortsätta med vår generösa migrationspolitik. Även om inget av partierna vill erkänna det så sammanfaller numera åsikterna i dessa frågor i stora drag med SD:s. 

Tillfälliga uppehållstillstånd, hårdare krav på egen försörjning, de som får nej ska lämna landet snarast. Det finns många delar där M och S skulle kunna göra upp. Självklart kommer det finnas delar som SD inte gillar, men de kommer ändå rösta för, eftersom alternativen är sämre för dem.

Genom en sådan uppgörelse uppnår man två saker. Dels tar man ifrån SD initiativet i dessa frågor, dels städar man bort frågan bort från dagordningen så att inte de små partierna med välmenande, men naiva, åsikter får inflytande.

Detta hade varit att ta långsiktigt ansvar istället för att agera utifrån sin antipati för ett parti. Nu ska tydligen dessa frågor långsiktig hanteras i någon slag parlamentarisk grupp där alla partier ska bjudas in. Förhoppningsvis tar M och S sitt ansvar som statsbärande partier och städar upp i sörjan!

Om vi låter de naiva småpartierna få inflytande i dessa frågor är jag rädd att den framtida finansieringen av vår gemensamma välfärd hotas på sikt. Och det vill ju inget seriöst parti.

Fler tankar om finansiering av välfärden hittar du här och här.