Det här borde valet handla om

I år är det valår. Det är i september medborgarna ska utse sina representanter i kommunerna, i landstingen och i riksdagen.
Enligt de undersökningar jag läst är de viktigaste frågorna för väljarna sjukvård, integration, trygghet och jobb. Valrörelsen kommer säkert att handla om dessa ämnen. I vanlig ordning kommer partierna övertrumfa varandra med sin förmåga att sköta dessa viktiga frågor.
Jag känner mig trygg med att jag, och mitt parti, står starka inom alla dessa områden. Men egentligen borde valet handla om en mycket mer övergripande fråga.

Nämligen vilken sorts samhällsordning vi ska börja styra mot. Vad menar jag då med det? Jo, den rådande samhällsutvecklingen visar med all tydlighet att vi inte bara kan fortsätta i samma hjulspår, med bara lite högre fart.
Vi måste välja väg. Jag har skrivit om det tidigare, men med en dåres envishet upprepar jag frågan igen. Hur ska finansieringen av framtidens välfärd se ut? 


Medellivslängden ökar. Allt fler sjukdomar kan botas. Väldigt positiva saker i sig. Men, det är inte gratis att ta hand om det växande antalet äldre med vårdbehov. I hemtjänsten eller på särskilda boenden. Det är inte gratis med ny teknik och nya läkemedel inom vården.
För de rödgröna partierna verkar skattehöjningar vara lösningen. Ibland tillsammans med påhittade åtgärder som ”minskad administration”.
Visserligen kommer vi, inte minst med robotteknik, kunna effektivisera en del administration, men det kommer tyvärr inte räcka.
Sverige är ett högskatteland och vi, inte minst efter sittande regerings skattehöjningar, balanserar på gränsen där medborgarnas förtroende för statens förmåga att hantera ekonomin riskerar att minska. Slår pendeln över finns en uppenbar risk att viljan att arbeta och bidra till det gemensamma minskar och den svarta ekonomin får fart.

Jag tror att det finns två lösningar. För det första måste egenavgifterna höjas. Offentliga tjänster är i regel alldeles för billiga. Maxtaxesystemet har urholkat självfinansieringsgraden (den del av kostnaden som täcks av avgifter) och skapat en reell prissänkning på dessa tjänster.
Det verkar tyvärr finnas en ovilja, även i mitt parti, att tala om dessa egenavgifter. Hur mycket ska den enskilde betala för ett sjukhusbesök? För en ambulanstransport? För en förskoleplats? För plats på ett äldreboende?

För det andra måste vi formulera en slags basnivå som anger vad vårt gemensamma välfärdssystem ska tillhandahålla. Vill man ha offentlig service utöver den nivån får man betala ur egen plånbok.

Följdfrågan blir då om vår välfärd är för alla? Utan förbehåll? Den i och för sig sympatiska tanken är ju att välfärden ska gälla alla som bor i Sverige. Man betalar under sin yrkesaktiva tid mer än man förbrukar och kan som motprestation känna sig säker på att få hjälp när man behöver det. Inte minst på ålderns höst.
Men nu är situationen annorlunda. Sverige har tagit emot väldigt många människor som både flyr från krig och förföljelse eller som helt enkelt flyr från fattigdom. Med tanke på att det tar i genomsnitt sju år för varannan invandrare att komma i egen försörjning kan var och en räkna ut att välfärdens finansiering, med dagens regelverk, kommer att sättas i gungning.
Då uppkommer frågan om den som aldrig bidragit till systemet också ska ha samma ovillkorliga rättigheter till välfärden som den som arbetat och betalat skatt i 45 år?

Lösningen skulle kunna vara någon form av kvalificeringssystem. Kanske med ett upplägg som påminner om det gamla ATP? I det systemet baserades pensionen på lönen de 15 bästa åren, men för att kunna få den summan krävdes att man arbetat minst 30 år.

Kanske är det dags att modifiera den heligaste av alla heliga kor, barnbidraget. Kanske skulle barnbidraget vara inkomstprövat? Syftet från bidragets införande, 1948, finns knappast kvar. Det finns många familjer där barnbidraget ograverat går in på ett konto som tillfaller barnet på 18-årsdagen. Flerbarnstillägget kanske skulle begränsas till tre barn?

Jag vet att det är besk medicin jag serverar. Men som min partiledare säger: Någon måste ju vara vuxen i rummet...

Andra bloggar om politik, ekonomi, välfärd, skatter, sjukvård, vård, omsorg, förskola, funderingar, valfrihet, maxtaxa, samhälle, framtiden, äldreomsorg, invandring, migration, flyktingar, Moderaterna, Val 2018.

Åtta år går så fort

Vid årsskiftet byter jag politiskt uppdrag i Tyresö.
Jag blir ordförande för Socialnämnden. En komplex och utmanade verksamhet som, till skillnad mot kultur och fritid, innehåller en hel del lagstadgad verksamhet och myndighetsutövning. En spännande utmaning som jag ser fram emot.

Att sammanfatta drygt åtta års ordförandeskap i Kultur- och fritidsnämnden låter sig inte göras i en handvändning, men jag vill här, som en liten avslutning på den perioden i livet, lyfta fram det jag är mest nöjd med, och kanske några saker jag inte riktigt nått fram med.

För att börja med det positiva så är jag väldigt glad att vi lyckats skapa fler evenemang som Tyresöborna kunnat ha glädje av. Några exempel på det är Kultur i höstmörkret, nationaldagsfirandet och, förstås, Kultur- och idrottsgalan.
Tyresö håller också ställningen som en av de kommuner som har flest anläggningar för idrott räknat per innevånare. Under de här åren har vi bl a byggt om Tyresöhallen till en tiptop evenemangshall för handboll och innebandy.
Utbyggnaden av konstgräsplaner har också exploderat under den här perioden till glädje för kommunens alla fotbollsspelare. Om- och tillbyggnaden av Fårdala Ridskola är också på gång, vilket kommer gynna en tjejdominerad sport. Det är bra. Friidrotten har, äntligen, också fått en jättefin anläggning vid Trollbäckens IP.

En trend i stigande är spontanidrottsplatser. Vi har bl a byggt en fin multianläggning vid Kumla skola och vid Nyboda. Vår fina Skatepark 135 har byggts i två etapper och till 2018 kommer en parkourpark invigas.
Lägg till det fyra utegym i flera kommundelar så vet man att det har hänt en hel del på anläggningsfronten.

Att kulturskolan har breddat sin verksamhet med bl a dans och bild är jag nöjd med. Våra bibliotek har börjat den tuffa omvandlingen från en plats där man ”bara” lånar böcker, till en mötesplats för alla medborgare.
Vi har också, tack vare ett bra samarbete över kommungränserna, utökat utbudet för barn och unga med funktionsnedsättning.
 Som sista positiva punkt noterar jag att nämnden under alla år visat ett ekonomiskt plusresultat. I min värld ett måste för att ha bra förhandlingsutrymme inför kommande budget.

Naturligtvis har ju inte allt gått som på räls. Konstigt vore väl annars. Jag tycker exempelvis att det är synd att vi inte lyckats lösa frågan om ett kulturhus. Att det finns olika åsikter om var och hur är ingen ursäkt, även om det inte underlättar processen.
Jag är också frustrerad över att utvecklingen av Albyområdet inte går så fort som jag tycker den borde. Visserligen har en del gjorts, men länsstyrelsen borde ha viktigare saker än att lägga sig i hur många träd vi vill röja bort i ett friluftsområde. Bevilja tillstånd för kameraövervakning, till exempel.

Ett annat utvecklingsområde är det interna samspelet mellan beställare och utförare i kommunen. Det borde gå att bli tydligare och inte ta så lång tid som det gör ibland, även om de åtta åren lärt mig att det i vissa fall är bra med en del eftertanke innan man drar igång projekten.

Om jag, slutligen, ska försöka mig på några framtidsspaningar så är jag övertygad om att samarbetet mellan kommunerna måste stärkas, för att ha råd att finansiera vissa typer av anläggningar, men även för att exempelvis kunna erbjuda ett bredare utbud i Kulturskolan.

Jag tror också att våra idrottsföreningar måste lära sig att samarbeta mer, för barnen och ungdomarnas skull. Det är inte rimligt att man måste börja med ”bollskola” eller liknande för femåringar för att ”kroka upp kidsen” till sin idrott så att ingen annan ska engagera dem. All forskning visar att bästa utvecklingen för en ung individ är att prova på så många idrotter som möjligt. Det räcker att välja vid 15–16-årsåldern. Där finns en hel del prestige att släppa på vissa håll.

För att vi, vilket jag är stolt över, ska kunna fortsätta att ha nolltaxa för barn och unga i kommunens anläggningar måste de vuxna betala mer än idag. Det är inte rimligt att med skattemedel finansiera så mycket som 50 % av anläggningshyran för vuxnas fritidsintressen. Det är dessutom synnerligen orättvist, eftersom vissa inte får någon subvention alls.

Till sista vill jag bara gratulera alla som har den goda smaken att bo i Tyresö. Den personal som arbetar inom kultur och fritid är synnerligen kompetenta, dedikerade och brinner för det de gör.

Det bådar gott för framtiden!

Andra bloggar om valfrihet, Tyresö, politik, idrott, kultur, sport, ekonomi, samhälle, fritid, moderaterna, Kulturskolan.

Hur f-n man än gör…

Här följer en liten betraktelse hur det kan vara att vara lokalpolitiker. Jag tror att den här bilden passar alla kommuner, även om jag hämtat dessa exempel från min hemkommun, Tyresö.

Tänk tanken att man ställer två frågor till medborgarna i sin kommun:

a) Anser du att det är bra att kommunen stimulerar och verkar för ett ökat bostadsbyggande? 

b) Anser du att det är positivt att din kommun jobbar på att minska sin negativa klimatpåverkan? 

Jag är ganska säker på att en stor majoritet skulle svara JA på båda dessa frågor. Föga förvånande.

Men, när man på det ena eller andra sättet blir berörd personligen, blir det ofta annat ljud i skällan.

Ett exempel är planeringen av ett bostadsområde som bl a ska innehålla boende för 55+ och bostadsrätter. Området planeras ligga bredvid ett villaområde och då minsann är det jakande svaret på fråga A glömt.
Området är för stort, för högt, för fult och ligger för nära befintlig bebyggelse…

Ett annat exempel, är tankar på att skapa en lokal plats för masshantering och stenkross för att slippa långa transporter vid utbyggnaden av infrastrukturen och därmed minska utsläppen från lastbilarna. Då är det jakande svaret på fråga B ovan ett minne blott.
Det bullrar, dammar och förstör närliggande vatten.

Ja, de närboende har i mångt och mycket rätt. Om man ser saken ur deras personliga perspektiv.

Men som politiker måste man även kunna använda helikopterperspektivet. Vad är bäst för framtiden? Var ska tillväxten ske? Var ska barnen till dagens Tyresöbor bo?

Å ena sidan ska man, självklart, ta hänsyn till, och lyssna på, de medborgare som har gett en förtroendet att få ta ansvar för kommunen.
Å andra sidan måste man, lika självklart, se lite längre än bara till sitt närområde och sin personliga situation.
Å tredje (!) sidan, om man går emot sina väljare finns risken att inte bli omvald med den konsekvensen att inget av det man vill uppnå blir verklighet.

En annan spännande fråga är vad de medborgare tycker som inte hör av sig. Som inte skickar arga mail. Som inte demonstrerar på gatorna. Vad tycker de?

Vad är då lösningen? Ja, man försöker kompromissa så långt det går och hoppas att alla inblandade förstår att man bara försöker göra det bästa på både kort och lång sikt.
En omöjlig ekvation? Javisst, men så blir det ofta.

Nu kanske någon tror att jag inte tycker om att vara förtroendevald? Att jag inte vill ta ansvar? Nej, så är det inte alls. Jag trivs och är glad över det förtroende jag fått och försöker efter bästa förmåga förvalta det.
Den här lilla betraktelsen är bara ett sätt att möjligen öka förståelsen för hur våra lokala politiker har det i sin vardag.

Och kom ihåg en sak. Vi har de politiker vi förtjänar. Vare sig bättre eller sämre.

Andra bloggar om valfrihet, Tyresö, politik, trygghet, klimat, miljö, ansvar, samhälle, demokrati., politiker, val 2018, bostäder.