David och jag

David Bowie är död. Han avled i cancer häromdagen, nyss fyllda 69 år.

Få artister har påverkat mig och betytt mer än Bowie. Den första skivan som jag köpte var ”David Live” inspelad 1974 i Philadelphia. Otaliga var de gånger när jag och mina killkompisar förfestade med Renat och Cola i mitt pojkrum till den skivan. Inte minst låtarna ”Changes” och ”Suffragette City” repeterades ett otal gånger under en kväll.

Efter den upptäckten jobbade jag mig s a s bakåt i hans karriär och fann mästerverk som ”Diamond Dogs”, med låtar som ”Rebel Rebel”och ”1984” och ”Young Americans” där en viss John Lennon figurerar i bakgrunden. Sedan var jag fast.

Modeikonen Bowie

Bowie har följt mig från tonåring till idag med varierande intensitet. Det som har fascinerat mig mest är hans mångsidighet och en drivkraft att alltid utvecklas.

Ett tydligt exempel på detta är hans samarbete med Brian Eno från Roxy Music. När deras skiva ”Low” kom ut 1977, var den något helt annat än Bowie skapat tidigare. Tunga, mörka syntlåtar med den långa, mystiska ”Warszawa” som kronan på verket. Inte på långa vägar lika tillgängligt som tidigare. Låtar som krävde flera genomlyssningar, helt med hörlurar, för att fastna.

Nästa skiva, ”Heroes”, med den fantastiska titellåten, har jag faktiskt köpt två gånger. Av misstag glömde jag mitt första exemplar i en sommarvarm bil, med påföljd att vinylen omvandlades till en berg-och-dal-bana…

Jag har bara sett Bowie live en gång. I juni 1987 på Eriksbergsvarvet i Göteborg, när The Glass Spider Tour gästade Sverige. Jag minns att jag blev lite besviken eftersom jag hade väntat mig fler av hans ”gamla” låtar. Men sådan var han, se mer framåt än bakåt. Att hans gamla polare Iggy Pop agerade förband förlät dock en hel del.

Andra minnen som kommer till mig är att ha dansat (!) till ”Let´s Dance” på den grekiska ön Mykonos och hans framförande av ”Dancing in the street” tillsammans med Mick Jagger, i samband med galan Live Aid 1985. De ser ut att ha uppriktigt kul tillsammans.

Mina favoriter

Utöver allt detta var han för mig även en modeikon och trendsetter i fråga om klädstilar. Alltid först, alltid elegant.

Jag inser att han betytt mer än jag har förstått och förstår också att den här texten är en slags sorgbearbetning för mig själv.

Samtidigt som jag skriver detta snurrar hans näst senaste skiva, ”The Next Day” i bakgrunden. Den kom, helt oannonserad, tio år efter den föregående. Helt i Davids stil.

Han gick t o m bort med stil. Kolla den vältajmade videon av låten ”Lazarus” från sista skivan ”Blackstar”. Ett minst sagt värdigt farväl.

Hoppas du har det bra David, vart du än är. Jag är övertygad om att det även där finns nya trender att skapa.

Fotnot. Den andra artisten som genom åren betytt mest för mig, Ulf Lundell, har gett ut ett helt album med just titeln ”Lazarus” (2005). Kan det vara en tillfällighet…?

Andra bloggar om kultur, musik, David Bowie, pop, trender, Lazarus, Blackstar, döden, Mick Jagger, rock, livet, funderingar, Brian Eno, Ulf Lundell.

Jättegod julsill

Håller du på att planera ditt julbord? Då kommer här ett recept på en fantastisk god sillinläggning. Enjoy!

Romsill - Bengtsonstyle (6 portioner)
½ kg sillfiléer (2-3 burkar inläggningssill)

Lag 
1 liter vatten 2 dl ättikssprit (12 %) 2 tsk salt

Romsås
2 dl majonnäs
3 dl gräddfil
2 dl crème fraiche
3 burkar röd stenbitsrom (spara en till dekoration)
2 finhackade schalottenlökar
1 dl finhackad dill
grovmalen svartpeppar efter smak
1 citron

1) Lägg sillfiléerna i lagen. Täck över skålen och låt stå i kylen ett dygn.
2) Ta upp sillen och låt den rinna av på hushållspapper. Skär sillen i smakbitar.
3) Blanda majonnäs, gräddfil, crème fraiche, den hackade löken, stenbitsrom och svartpeppar.
4) Varva romsås och sill i en skål. Översta lagret ska vara sås.
5) Låt sillen stå övertäckt i kylen ett dygn.

Innan servering: Rör ner det rivna skalet och saften från citronen. Dekorera med rom från den sista burken. Servera med nykokt potatis.

Är man lagd åt det hållet så är, som alltid, inte en välkyld Östgöta Sädes fel som tillbehör. Smaklig måltid!
Vill du ha två sorters sill på julbordet? Testa då Dragonsillen också.
Ett av de allra mest klickade inläggen någonsin på bloggen. Smaka så förstår du varför.

Andra bloggar om jul, julmat, recept, sill, mat, julbord.

SÄPO och media – en knepig relation

För en knapp vecka sedan höjdes nivån för terrorhot i Sverige från tre till fyra på en femgradig skala. Något som aldrig tidigare hänt i vårt land. På SÄPO-språk betyder det att sannolikheten att någon eller några har förmågan att utföra attentat är hög.

Samtidigt meddelas att man anhållit en man i sin frånvaro som misstänks för förberedelser till terrorbrott.

Det som händer nu är unikt, så vitt jag kan minnas. En suddig bild, med namn, på den misstänkte publiceras av i princip alla media, inklusive public service. Ett drev utan dess like dras igång i alla kanaler.

Dagen efter grips den misstänkte på ett asylboende i Norrland och alla hyllar SÄPO som hjältar.

Några dagar senare släpps den misstänkte och det meddelas att han inte längre är misstänkt.

Nu vänder media helt på klacken. SÄPO kritiseras för att man missat att eftersöka mannen på Facebook (!) där han tydligen varit öppen med vad han gjorde och var han befann sig. 

De olika kanalerna, som bara någon dag tidigare hyllat dem, tävlar nu om att måla upp bilden av SÄPO som en samling ”KlingochKlangpoliser”.

SÄPO försvarar sig med att det naturligtvis fanns annan information som gjorde att de agerade som de gjorde, men den är sekretessbelagd.

Relation mellan SÄPO och media är sannerligen knepig. Å ena sidan behöver de varandra. SÄPO för att få hjälp med att snabbt sprida information och media för att sälja lösnummer och nätreklam.

Slagsidan i förhållandet inträffar när något blir fel. Media har även i det läget nytta av SÄPO för att, återigen, sälja lösnummer och nätreklam, medan SÄPO har svårt att bemöta kritiken utan att röja sekretessbelagd information.

Just den delen påminner om politikens vardag. Exempelvis när de som för tillfället sitter vid makten får kritik av oppositionen som är baserad på en enskild persons behandling. Eftersom den makthavande inte kan, eller får, avslöja individförhållanden belagda med sekretess, så blir det omöjligt att försvara sig med relevanta fakta.

Oavsett vad som i det här fallet ligger bakom, är jag glad för att SÄPO agerade snabbt och resolut, även om terrormisstanken visade sig vara fel. För tänk bara tanken att det hade rört sig om en faktisk terrorist och man inte agerat. 

Tyvärr tror jag att ett och annat fel är något vi måste acceptera för att skydda oss mot terrordåd med fundamentalistiska förtecken.

Media ska givetvis fortsätta att granska, men ska kanske även granska sig själva och sin snabbhet att publicera namn och bild. I en demokrati med fri press har ju faktiskt media ett eget val och avgör själva hur de vill agera.

Andra bloggar om terrorism , samhälle, journalister, media, tidningar, funderingar, TV, terror, radio, terrorister , SVT, SÄPO, säkerhetspolisen, demokrati.