Mer idrott för barn och unga längre upp i åldrarna

Sveriges Radio hade härom veckan flera inslag om hur anslagen från stat och kommun fördelas bland barn och ungdomar i föreningslivet. Fokus i inslagen var på skillnaderna mellan hur mycket pengar som går till killar respektive tjejer som idrottar.

I reportaget sägs att ”Under första halvåret 2018 gick ungefär 40 procent av pengarna som Riksidrottsförbundet betalar ut för barn och ungdomsidrotten till flickor och unga kvinnor”. I vissa kommuner går bara en tredjedel av pengarna till tjejerna.

Detta är i och för sig ett problem. Men ett större problem är hur man får in fler tjejer med invandrarbakgrund i idrottsrörelsen och, inte minst, hur man får barnen och ungdomarna att stanna kvar längre.

I många kommuner råder det brist på anläggningar. Föreningarna får inte tillgång till alla de tider de skulle vilja ha för sina aktiviteter.

Många av de här sakerna hänger ihop som jag ser det. Mina förslag till lösningar är möjligen några som idrottsrörelsen inte vill höra, men som förr eller senare måste upp på bordet.

Svenska idrottsföreningar måste ställa sig frågan vad de är till för. Vad är syftet med verksamheten?

Är det att ge barn och unga goda vanor och en meningsfull fritid? Eller är det att skapa elitidrottare för A-laget, VM eller OS? 

Hur vet föreningarna när de lyckats? Är det när man får fler unga att vara kvar i föreningen längre eller när någon som fostrats i föreningen tar VM-guld?

Min uppfattning är klar. Målsättningen för den absoluta majoriteten av idrottsklubbarna måste vara att öka bredden. Att få fler att stanna kvar i föreningen även i de sena tonåren.

Vad är då receptet?

Föreningarna måste tänka om och samarbeta mer när det gäller nyrekryteringen av småbarn. Det kan inte vara rimligt att föreningarna konkurrerar om femåringar! En femåring mår minst lika bra att vara hemma och leka med sina kompisar som att delta i någon föreningsaktivitet. 

Det är enkel matematik. Börja senare så slutar man senare. Inte konstigt att en femtonåring lägger av som börjat som femåring. Femtonåringen har ju redan en tioårig ”idrottskarriär” bakom sig. 

Att lägga av med idrotten i de tidiga, känsliga tonåren är inte bra, vare sig för individen eller för samhället. Det är just i den perioden som positiva, stabila fritidsintressen betyder mest.

Alltså, starta senare med föreningsidrott, men även att ta det lugnt de första åren. Ha färre träningstillfällen och uppmuntra barnen att prova olika idrotter. 

Varför ska en sjuåring spela fotboll under vinterhalvåret? Varför måste hockeysäsongen börja i augusti för en åttaåring? Kanske skulle man ha ett gemensamt mål för kommunens föreningar om antalet aktiva barn och unga.

All forskning visar också på att det inte finns något samband mellan att vara talangfull som knatte och bli framgångsrik som senior. Dessutom talar allt för att möjligheten att syssla med flera olika idrotter längre upp i åldrarna gynnar även elitrekryteringen. Dessutom växer barn och unga olika fort. Fysiken jämnar inte ut sig förrän i sena tonåren.

För att kunna behålla fler unga längre upp i åldrarna behövs även möjligheten att fortsätta utan att varva upp antalet aktiviteter. I nuläget är det nästan omöjligt för en fjortonåring att fortsätta med sin sport en gång i veckan för att det är kul även om man, just nu, inte vill satsa hårdare.

Dessutom måste föreningarna bli bättre på att rekrytera ledare och domare bland de som vill varva ner av olika skäl. De är idag ofta en outnyttjad resurs.

Sammanfattningsvis så kan vi med detta uppnå flera positiva effekter:

• Småbarnsföräldrar slipper dras med i hetsen att aktivera sina barn för tidigt i föreningslivet.
• Belastningen på våra anläggningar minskar. Hur gärna vi än vill kommer kommunerna aldrig kunna bygga ikapp dagens efterfrågan. Det är den ekonomiska realiteten vi lever i.
• Fler unga får en positiv och meningsfull fritid längre upp i åldrarna vilket både den enskildes hälsa och samhället tjänar på.
• En bättre rekrytering av ledare och domare i alla idrotter.

Kommer det här då betyda att Sverige får färre OS- och VM-guld på sikt? Nej, jag är helt övertygad om motsatsen. Fler talanger får chansen att hitta ”sin rätta” idrott och lyckas i den, om man slipper en alltför tidig specialisering.

Jag skulle önska att idrottsrörelsen själva initierar en seriös debatt i detta komplexa ämne. En måhända jobbig debatt att ta för vissa, men det måste göras.

Neutralisera eller stimulera?

Sverige har fått en ny regering. S och Mp med stöd av C, L och V. Det enda som verkligen förenar dessa är en het önskan att hålla SD utanför inflytande. Att bygga ett regeringsunderlag på att vara emot ett folkvalt parti är en bräcklig grund att forma ett styre på.

C och L valde bort sina kompisar i Alliansen bara på denna bräckliga grund. Jag tror tyvärr att detta agerande bara kommer att stimulera SD:s tillväxt. Människor blir förbannade och detta kommer ge SD ännu fler röster i valet 2022 baserat på partiets bild av martyrskap.

Hur skulle man då agerat för att neutralisera SD istället?

Min medicin skulle vara följande.

Uppskattningsvis kommer 99 % av SD:s röster från människor som inte anser att övriga partier lyckats adressera frågan om hur vi ska hantera migration och integration.   

För, handen på hjärtat, vem röstar på SD för deras åsikter om infrastruktur? Vård? Utrikespolitik? Skatter? Förmodligen har de flesta ingen aning om vad de tycker i dessa frågor. Om de nu tycker något…

Därför är det naturligtvis inom de områden som skapar SD:s väljarbas som man måste agera.

M och även S har, även om det tagit sin tid, insett att vi inte kan fortsätta med vår generösa migrationspolitik. Även om inget av partierna vill erkänna det så sammanfaller numera åsikterna i dessa frågor i stora drag med SD:s. 

Tillfälliga uppehållstillstånd, hårdare krav på egen försörjning, de som får nej ska lämna landet snarast. Det finns många delar där M och S skulle kunna göra upp. Självklart kommer det finnas delar som SD inte gillar, men de kommer ändå rösta för, eftersom alternativen är sämre för dem.

Genom en sådan uppgörelse uppnår man två saker. Dels tar man ifrån SD initiativet i dessa frågor, dels städar man bort frågan bort från dagordningen så att inte de små partierna med välmenande, men naiva, åsikter får inflytande.

Detta hade varit att ta långsiktigt ansvar istället för att agera utifrån sin antipati för ett parti. Nu ska tydligen dessa frågor långsiktig hanteras i någon slag parlamentarisk grupp där alla partier ska bjudas in. Förhoppningsvis tar M och S sitt ansvar som statsbärande partier och städar upp i sörjan!

Om vi låter de naiva småpartierna få inflytande i dessa frågor är jag rädd att den framtida finansieringen av vår gemensamma välfärd hotas på sikt. Och det vill ju inget seriöst parti.

Fler tankar om finansiering av välfärden hittar du här och här.

Landstinget 2019-2022 – Frågor jag vill driva

Förutom kommunfullmäktige i Tyresö ställer jag även upp i valet till landstinget i Stockholm. På den valsedel som omfattar Tyresö, Nacka, Värmdö och Lidingö har jag plats nummer 6.

Under pågående mandatperiod har jag varit ersättare i landstingsfullmäktige, Sjukvårdsstyrelse söder samt i Färdtjänstberedningen.

Stockholms läns landsting är en mycket stor och komplicerad organisation som är svår att tränga in i. Budgeten omfattar drygt 100 miljarder och investeringarna, främst i sjukvård och kollektivtrafik, uppgår 2018 till ca 17 miljarder.

Efter att ha tillbringat en mandatperiod som en relativt liten spelare, är jag beredd att axla ett större ansvar 2019-2022.

De frågorna jag särskilt vill driva är:

Screening mot prostatacancer. Prostatacancer är Sveriges vanligaste cancerform som drabbar ca 10 000 män per år i Sverige. Det är hög tid att starta ett systematiskt förebyggande arbete liksom vi i många år nu gjort mot bröstcancer. Jag vill att Stockholm under kommande mandatperiod startar ett projekt med screening. Alla män i vissa åldersgrupper ska erbjudas en undersökning i preventivt syfte. Det är en jämställdhetsfråga i allra högsta grad.

Utveckla även busstrafiken. En utbyggd tunnelbana har varit i fokus under denna mandatperiod. Det är bra och kommer bli bra för de kommuner där detta är en passande lösning, och där invånarna vill ha tunnelbana.

För den skull får man inte glömma busstrafiken som är den logiska lösningen för flera kommuner. Den måste utvecklas med fler direktlinjer, bussfiler och bättre tvärförbindelser.

Flera vårdcentraler. Stockholm växer kraftigt i befolkning. Den antagna strategin med med en vårdkedja som sträcker sig från akutsjukhus, via 12 stycken närakuter, till vårdcentral är bra. För att kunna erbjuda relevant vård och leva upp till vårdgarantin är det av yttersta vikt att antalet vårdcentraler fortsätter att öka i takt med befolkningen. Vårdcentralerna kan vara både privata och drivna av landstinget. Det är inte vem som levererar vården som är viktigt. Det viktigaste är kvaliteten och tillgängligheten.

Skatten ska hållas så låg som möjligt. Kommentarer överflödiga.

Säkerheten på våra akutmottagningar måste öka. I takt med den negativa utvecklingen med framförallt gängkriminalitet får personalen inom sjukvården ta emot allt fler skador i samband med uppgörelser i kriminella kretsar. Ofta åtföljs dessa patienter av många människor som i vissa fall uppträder hotfullt och äventyrar säkerheten på sjukhuset. Det kan inte fortsätta. 

Larmbågar är en lösning, fler vakter är en annan. Kanske borde sjukhusen införa en regel som begränsar antalet närstående per patient som får befinna sig i i lokalerna. Olika sjukhus kräver olika lösningar. Det viktigaste är att trygga medarbetarnas säkerhet och arbetsro.

Jag hoppas att jag får fortsatt förtroende att driva Moderat politik i Stockholms läns landsting. Det behövs mer än någonsin.