fredag 4 mars 2016

Att dyka eller inte dyka

Jag har aldrig varit något vattendjur. Visserligen tog jag ett och annat simmärke under uppväxten men någon ”mänsklig säl” har jag aldrig varit.
 
För ett antal år sedan, när jag fortfarande var vältränad, hade jag en tanke på att genomföra en Ironman, d v s simma 3,6 km, cykla 18 mil och avsluta med ett maratonlopp.  För att klara detta måste man kunna simsättet crawl. Jag anmälde mig till en crawlkurs för vuxna i Tyresö simhall och konstaterade att det inte var så lätt som på TV. Eller som min ”simfröken” uttryckte: "En del människor har bra högt vattenläge, andra har lite lägre. Du Dick, du har inget vattenläge alls…”

Så den drömmen fick fortsätta att vara just en dröm.

Däremot har jag sedan jag var liten och såg de fantastiska undervattensfilmerna av Jaques Cousteau på TV, haft en dröm att tyngdlös sväva under vattnet bland rockor, hajar och jättesköldpaddor. Snorkla har jag gjort tidigare, och gillat det skarpt, men aldrig provat att dyka med tuber.

I år firade jag jul och nyår i Thailands värme och nu äntligen skulle jag göra slag i saken. Efter lite rekommendationer från Sverige bokade jag en dags prova-på-dyk med en firma i Kao Lak.
 

Efter att ha blivit upphämtad med taxi hamnade jag och mitt resesällskap på en s k speedboat som med 30 knops fart i 90 minuter tog oss till Thailands svar på Maldiverna, Koh Tachai. En makalöst vacker plats.

Jag fick en alldeles egen, svensk, instruktör som började med att gå igenom säkerhetsrutiner och det teckenspråk som dykare använder. Så långt inga problem.
Sedan skulle jag få på mig utrustningen. Det är mycket prylar att hålla reda på. Munstycke och reservdito. Luftventil till västen man bär – svart knapp betyder släppa ut luft, grå knapp pumpa i luft. Eller var det tvärtom? Viktbälte, cyklop, simfötter stora som elefantöron, våtdräkt som ett korvskinn…


Till slut var jag redo att äntra det turkosa vattnet. Inte så graciöst, men i alla fall. Nu skulle det ske.

Vi skulle börja med några säkerhetsövningar. Ta ur munstycket och blåsa torrt och få ur vatten ur cyklopet. Allt detta 4 meter under ytan.
Redan där började jag så smått inse att jag inte är Cousteaus arvtagare. Känslan att inte riktigt lita på att det verkligen kommer luft ur munstycket när man stoppar tillbaka det i munnen, med tömda lungor, tilltalade mig inte. Att dessutom inte kunna låta bli att tänka ”ingen panik nu” gav hjärnan fel signaler. När huvudet dessutom blir fullt av tankar hur många meter som är kvar upp till ytan, blir det såklart fel.

Skam den som ger sig. Med hjälp av den sympatiske och ytterst pedagogiske instruktören, som höll mig hårt i handen, försökte jag igen. Efteråt berättade instruktören att vi hade varit nere i 15 minuter på ca 7 meters djup. Själv var jag fullt upptagen med att inte hyperventilera i munstycket och försöka räkna ut hur länge jag skulle behöva hålla andan innan jag nådde vattenytan igen. Knappast rätt fokus för en fantastisk naturupplevelse.

Lite sorgsen tvingades jag konstatera att det här är nog inget för mig. Jag kommer aldrig att få dyka vid Stora Barriärrevet eller bland korallerna i Västindien. Möjligen snorkla, men inte mer än så.

Med lite distans till upplevelsen är jag ändå glad att jag försökte. Annars skulle jag ju aldrig fått veta.

Får jag, slutligen ge ett råd till de av mina följare som kanske har samma tankar som jag hade, så skulle det nog vara att börja redan hemma i Sverige. Då kan man kanske vänja sig vid utrustning och öva säkerhet med fötterna på bassängbotten, inte i dyningarna på havet.

söndag 14 februari 2016

Namnsättning – en svår konst

Jag har under senhösten och fram till nu, haft förmånen att tillhöra en arbetsgrupp med politiker och tjänstemän, vars uppgift är att föreslå namn på gator och platser i nya Norra Tyresö Centrum.

Tyresö Centrum står inför ett stort omvandlingsprojekt som kommer att beröra hela området i många år framåt. Många nya bostäder, en ny ishall, mötesplatser för kultur och inte minst ett, till stora delar, nytt vägnät.

Arbetsgruppen har jobbat hårt och seriöst med alla infallsvinklar, från historiens vingslag till vad som enligt lantmäteriet och andra är god sed vid namnsättning.

Tyresöborna har varit väldigt engagerade och skickat in många bra, och i vissa fall fantasifulla förslag.

Några hörnstenar i gruppens arbete har varit:

Att namnen (självklart) inte redan existerar i närområdet
Att det inte bör uppstå förvirring var i kommunen de nya namnen ligger
Att det helst ska finnas en historisk anknytning till namnen
Att namnen ska vara lätta att uttala, även vid samtal till taxi på nattkröken…

Dessutom finns en praxis som säger att om man vill döpa något efter personer så ska vederbörande helst varit avliden en ganska lång tid. 
Det finns annars en risk för att det snart efter frånfället dyker upp ”lik i garderoben”, som kan förändra en positiv bild av personen i fråga. Bästa (eller sämsta) exemplet på detta är ”Viljo Nousiainens gångväg” i Göteborg, som hastigt, och mindre lustigt, fick byta namn efter Patrik Sjöbergs avslöjanden.

Att det inte är så lätt alla gånger visar den här gatan som jag hittade vid en inspirationspromenad i Hammarby Sjöstad i helgen.

Vem är det som hoppar? En fågel eller en korpidrottare? Är det i så fall höjdhopp, längdhopp eller stavhopp som avses? Och hur lätt är namnet att uttala klockan 02.39 i samtal med en taxiväxel…?

Vilka namn som gruppen till slut kommer att föreslå, blir inte offentligt förrän inför byggnadsnämndens beslutande möte.

Att temat är vatten är dock redan avslöjat och också att Norra Tyresö Centrum blir den första kommundelen som får ändelsen – gata i en del av namnen. Ett av många tecken att vi nu bygger stad i kranskommunens Tyresö.


måndag 1 februari 2016

Dysfunktionella familjer

För några dagar sedan dök det upp en bild i mitt flöde på Facebook, som berättade att det kan bli en fortsättning på en av mina absoluta favoriter bland TV-serier. ”Married with children”, eller på svenska, ”Våra värsta år”.

För de som möjligen inte känner till serien så handlar den om en dysfunktionell amerikansk familj där det i princip skämtas om allt, inklusive sex och religion. Arbetsnamnet när den startades upp var ”Far from Cosby”.
Familjen Bundy (döpta efter massmördaren Ted…) består av pappa Al, misslyckad skoförsäljare och mansgris, vars enda merit i livet består i att han gjort fyra touchdowns i en match på high school i sin ungdom, vilket han tjatar om i det oändliga.
Mamma Peggy har aldrig haft ett riktigt jobb och ägnar dagarna till att röka och handla från TV-shop.
Dottern Kelly är urtypen för en dum blondin som har framgång hos killarna, men knappast i skolan. Sonen Bud (döpt efter ölet Budweiser), slutligen, vill nå framgång hos tjejerna, men misslyckas ständigt och hånas av sin familj för det.

Att säga att en familj eller relation är dysfunktionell är detsamma som att säga att den inte fungerar.

Kanske är jag inte helt neutral, men i samband med denna nyhet kommer mina tankar osökt in på den rödgröna regeringen.
Betraktar man de fyra tyngsta namnen så är det uppenbart att det är en ”familj” som inte fungerar.

Det ena av Miljöpartiets språkrör talar i valrörelsen om att han minsann kan förändra svensk skola på 100 dagar. Det enda som hänt är att han spelat in en film, där han talar till skolpersonalen som de vore barn.
Det andra språkröret, förutom att hon bottenmålar sin båt med giftig färg, drar jämförelser mellan historiskt vidriga och systematiska förintelseläger och tragiska flyktingöden på Medelhavet.

Utrikesministern, den socialdemokratiska rockstjärnan som skulle ”frälsa” rörelsen bara hon kom hem, lyckas med konststycket att göra sig osams med båda sidorna i frågan om Palestina.

Statsministern, som inte minst, har till uppgift att samordna regeringens arbete lyckas uppenbarligen inte, ens utåt sett, få alla att dra åt samma håll.

Den senaste veckans opinionsundersökningar visar att väljarna också har uppfattat regeringens dysfunktionalitet, även om det finns några få undantag i Ygeman och Hultqvist, och straffar främst Socialdemokraterna för det.

Det ser ut som en tanke, men när vi om 10 år ser bakåt och betraktar regeringen Löfven, kanske just ”Våra värsta år” passar utmärkt som betyg på den här regeringsperioden.