Att dyka eller inte dyka

Jag har aldrig varit något vattendjur. Visserligen tog jag ett och annat simmärke under uppväxten men någon ”mänsklig säl” har jag aldrig varit.
 

För ett antal år sedan, när jag fortfarande var vältränad, hade jag en tanke på att genomföra en Ironman, d v s simma 3,6 km, cykla 18 mil och avsluta med ett maratonlopp.  För att klara detta måste man kunna simsättet crawl. Jag anmälde mig till en crawlkurs för vuxna i Tyresö simhall och konstaterade att det inte var så lätt som på TV. Eller som min ”simfröken” uttryckte: "En del människor har bra högt vattenläge, andra har lite lägre. Du Dick, du har inget vattenläge alls…”

Så den drömmen fick fortsätta att vara just en dröm.

Däremot har jag sedan jag var liten och såg de fantastiska undervattensfilmerna av Jaques Cousteau på TV, haft en dröm att tyngdlös sväva under vattnet bland rockor, hajar och jättesköldpaddor. Snorkla har jag gjort tidigare, och gillat det skarpt, men aldrig provat att dyka med tuber.

I år firade jag jul och nyår i Thailands värme och nu äntligen skulle jag göra slag i saken. Efter lite rekommendationer från Sverige bokade jag en dags prova-på-dyk med en firma i Kao Lak.
 

Efter att ha blivit upphämtad med taxi hamnade jag och mitt resesällskap på en s k speedboat som med 30 knops fart i 90 minuter tog oss till Thailands svar på Maldiverna, Koh Tachai. En makalöst vacker plats.

Jag fick en alldeles egen, svensk, instruktör som började med att gå igenom säkerhetsrutiner och det teckenspråk som dykare använder. Så långt inga problem.

Sedan skulle jag få på mig utrustningen. Det är mycket prylar att hålla reda på. Munstycke och reservdito. Luftventil till västen man bär – svart knapp betyder släppa ut luft, grå knapp pumpa i luft. Eller var det tvärtom? Viktbälte, cyklop, simfötter stora som elefantöron, våtdräkt som ett korvskinn…

Till slut var jag redo att äntra det turkosa vattnet. Inte så graciöst, men i alla fall. Nu skulle det ske.

Vi skulle börja med några säkerhetsövningar. Ta ur munstycket och blåsa torrt och få ur vatten ur cyklopet. Allt detta 4 meter under ytan.

Redan där började jag så smått inse att jag inte är Cousteaus arvtagare. Känslan att inte riktigt lita på att det verkligen kommer luft ur munstycket när man stoppar tillbaka det i munnen, med tömda lungor, tilltalade mig inte. Att dessutom inte kunna låta bli att tänka ”ingen panik nu” gav hjärnan fel signaler. När huvudet dessutom blir fullt av tankar hur många meter som är kvar upp till ytan, blir det såklart fel.

Skam den som ger sig. Med hjälp av den sympatiske och ytterst pedagogiske instruktören, som höll mig hårt i handen, försökte jag igen. Efteråt berättade instruktören att vi hade varit nere i 15 minuter på ca 7 meters djup. Själv var jag fullt upptagen med att inte hyperventilera i munstycket och försöka räkna ut hur länge jag skulle behöva hålla andan innan jag nådde vattenytan igen. Knappast rätt fokus för en fantastisk naturupplevelse.

Lite sorgsen tvingades jag konstatera att det här är nog inget för mig. Jag kommer aldrig att få dyka vid Stora Barriärrevet eller bland korallerna i Västindien. Möjligen snorkla, men inte mer än så.

Med lite distans till upplevelsen är jag ändå glad att jag försökte. Annars skulle jag ju aldrig fått veta.

Får jag, slutligen ge ett råd till de av mina följare som kanske har samma tankar som jag hade, så skulle det nog vara att börja redan hemma i Sverige. Då kan man kanske vänja sig vid utrustning och öva säkerhet med fötterna på bassängbotten, inte i dyningarna på havet.

Andra bloggar om semester, Thailand, turism, funderingar, Kao Lak, resor, dykning, Ironman, Koh Tachai, Tyresö, vatten, drömmar.

Tankar om Thailand – samhälle och kultur

Jag vore ju inte jag, om jag inte även försökte förmedla några reflektioner kring samhälle och kultur från Thailand. Självklart begränsas dessa till vad man ser som turist, på en turistort. Skillnaden mellan gatorna i Bangkok och en strandpromenad i en turistort begränsar perspektiven. Detsamma gör den relativt dåliga kunskapen i engelska hos thailändarna.

Den åldrande kungen, Bhumibol Adulyadej eller Rama IX, verkar vara populär och lär, tillsammans med militären, ha en stor informell makt i landet. Han kan skådas i guldinramade stora porträtt på många ställen.

Kungen

Officiellt styrs landet av premiärminister Yingluck Shinawatra vars bror, Thaksin, även han innehaft samma post men fick avgå efter en korruptionsskandal. För oss är han nog mer känd som fd ägare till Manchester City när ”Svennis” tränade laget.

Den 2 februari är det utlyst nyval, men oppositionen hotar att bojkotta valet, så vi får väl se om det blir något. Oavsett vilket, här märker man ingenting av det.

En stor majoritet av de 65 miljonerna i landet är buddhister, men här på Koh Lanta hör vi böneutrop, riktat till den muslimska delen av befolkningen, flera gånger om dagen. Inte för att det stör så här på tillfälligt besök, men det gör mig ännu mer övertygad om att vi inte ska tillåta detta i vårt sekulariserade land. Att slippa höra böneutrop borde vara en del i vår religionsfrihet. Faktum är att jag, än så länge, inte sett en enda buddhafigur, till skillnad från exempelvis Hongkong, där det dräller av dem.

När man åker runt på ön kan man konstatera att många människor lever ett ganska fattigt liv. Men såvitt jag kan bedöma är det ingen som svälter och några tiggare har jag inte sett. Den situationen kan såklart vara helt annorlunda i Bangkok och andra stora städer.

Samma sak är det med den omtalade prostitutionen som man hört och sett om. Här har jag, i alla fall än så länge, inte sett något av det sorgliga samhällsproblemet.

På  nyårsafton fick vi se några uppvisningar i lokal folkdans med väldigt fina, guldglittrande dräkter. Om det månne är en turistgrej eller som i Rättvik en midsommar, ett sätt att upprätthålla gamla traditioner, kan jag inte bedöma, men fint var det.

Där jag befinner mig, på Koh Lanta, ser man en och annan igenväxt fotbollsplan, och det råder ingen tvekan om att den populäraste sporten är thaiboxning. För er som läst mina inlägg om MMA och boxning råder det nog inget tvivel om vad jag tycker om den sporten. Möjligen kan jag, jämfört med Sverige, ha en större förståelse för utövarna, eftersom framgång kan vara enda vägen ur fattigdom.

En tredje broder Klitchko?

Till sist kan jag inte låta bli. Under en simtur hittade jag en eremitkräfta, som sprang runt med sitt lånade skal. Efter att ha studerat kräftans beteende, döptes den snabbt till Stefan, efter Socialdemokraternas partiledare. Varför undrar du? Jo, när den trodde ingen såg, stack den ut huvudet ur sitt skal, för att blixtsnabbt ta skydd igen. Det påminner om Stefan Löfven, som levererar ”one-liners” såsom: ”Vi ska inte ha någon rasism”, för att sedan försvinna utan att förklara hur han ska fixa det.

Stefan

Relaterat: SvD, SvD, SvD, SvD, DN, DN. DN, AB.

Andra bloggar om politik, Thailand, samhälle, funderingar, ,Stefan Löfven, kultur, religion, MMA.

Tankar om Thailand – Jag, en turist

”Alla har varit i Thailand.” Så har det känts när man talat med vänner och bekanta. Alla utom jag. Efter hand har jag förstått att det naturligtvis inte är så, men många svenskar har Thailand som sitt absoluta favoritsemestermål.

Nu är jag här och ska försöka förmedla några intryck av min vistelse i kokosnötsmjölkens förlovade land.

”Kritvita stränder med varmt, turkost vatten. Sammetsvarma nätter. Fantastiska solnedgångar.” Ungefär så har jag fått Thailand beskrivet av vänner och bekanta som varit där. Efter att ha varit här några dagar så kan jag konstatera att det stämmer. Det är precis så det är. Åtminstone här på Koh Lanta, där jag befinner mig, men förmodligen även på de flesta andra turistparadis i det här landet.

Koh Lanta är en ö, söder om Krabi i landets SV del och verkar till största delen vara uppbyggd på turismen. Än så länge är det billigt att leva här. Det är svårt att komma över 200 SEK för en trerätters middag så länge man håller sig till den goda inhemska maten.

De thailändare jag träffat på är trevliga och vänliga, utan att för den skull vara påträngande som exempelvis i Egypten. Språket är helt obegripligt, men det fungerar i allmänhet ok med engelska.

Trafiken är minst sagt intensiv. Det känns som det gasas på i alla lägen. För en ordentlig, lutheransk svensk känns det livsfarligt med åtta barn sittandes på ett lastbilsflak i 80 km/h, eller tre personer på en MC, utan hjälm såklart, i 70 km/h. Att det dessutom är vänstertrafik gör inte saken bättre. Men att hyra scooter eller moped är ändå ett utmärkt sätt att utforska landskapet på. På så sätt blir man rörlig utan att vara beroende av andra.

Precis vem som helst kan hyra...

Någonting annat som man bara måste göra i Thailand är att utforska de fantastiska vattnen. Det gör man bäst genom att ta en utflyktsbåt till någon ö och snorkla. Jag har själv inget dykcertifikat, men inbillar mig att här är bland de bästa ställena att ta ett.

Gillar man att bli masserad på alla möjliga ställen på kroppen är Thailand ”the place to be”. Man kan för cirka 80 SEK få en hel timmes massage som ser ut att göra gott. Själv har jag inte vågat mig på det än, men funderar på att ge mina fötter en rejäl genomarbetning.

Finns det då inget negativt att säga om Thailand?

Tja, det skulle kanske vara det snålt tilltagna avloppssystemet (ganska vanligt i turistländer). PLEASE DO NOT PUT PAPER DOWN THE TOILETT känns så där lagom hygieniskt att läsa på badrumsväggen.

För mig som är vinälskare är inte Thailand optimalt med ett klent och förhållandevis dyrt utbud. Det lokala ölet, däremot, för dem som gillar sådant, lär vara både svalkande och gott.

Men dessa saker är inget som ska hindra dig från att åka hit. För när du sitter i den sammetsmörka kvällen med ett glas i handen och läser en bra bok, till exempel ”En man som heter Ove”, och hör vågorna slå in över den vita stranden, då är du såå lycklig…

Vill du läsa om andra resor? Följ länkarna för att läsa inlägg om Kroatien, Kina, Grekland och Egypten.

Relaterat: SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, DN, DN, AB.

Andra bloggar om semester, Thailand, turism, funderingar, Koh Lanta, resor.