En internationell kvinna

Idag är det internationella kvinnodagen. Oftast ett vänsterspektakel, men på senare år även en dag då bland annat s k hedersförtryck uppmärksammas lite extra.

Jag tänker berätta om den mest internationella kvinna jag känt. Min mamma.

På sin 80-årsdag. 6 månader senare var hon borta.

Min mamma flydde under andra världskriget från kommunisternas förtryck och ockupation i Lettland. Hon kom till Sverige, i morfars lilla fiskebåt med övriga familjen, när hon var 13 år.

Medan mina morföräldrar, och hennes syster, såg fristaden i Sverige som ett mellanspel, bestämde sig min mamma tidigt att hon skulle stanna och integrera sig. Att ”mellanspelet” skulle bli livslångt, det visste de ju inte då.

Hon lärde sig flytande svenska, pluggade språk och stenografi på kvällskurser för att ”bli något”. Hon tillbringade även ett år i Cambridge för att lära sig mer och bättre engelska.
När hon sedan träffade svensken som skulle bli min far, hade hon ett både mer kvalificerat och bättre betalt arbete än honom, vilket var ovanligt på 50-talet.

Hennes vilja att bli svensk och anpassa sig till det svenska gick så långt att hon alltid presenterade sig som ”Sylvia” fast hennes namn var ”Silvija”. F ö slutade hon med det när vår kung träffade sin Silvia…

Jag minns så väl att när mormor eller min moster ringde hem till oss, så talade de lettiska, medan min mamma svarade på svenska. Så viktigt var det för henne att integrera sig.

I dagens kontext tycker jag att hennes ambition att integrera sig borde vara en förebild för alla nyanlända kvinnor som just ska börja sin resa in i det svenska samhället.

Andra bloggar om Lettland, Sverige, kvinnor, historia, funderingar , integration, internationella kvinnodagen.

Namnsättning – en svår konst

Jag har under senhösten och fram till nu, haft förmånen att tillhöra en arbetsgrupp med politiker och tjänstemän, vars uppgift är att föreslå namn på gator och platser i nya Norra Tyresö Centrum.

Tyresö Centrum står inför ett stort omvandlingsprojekt som kommer att beröra hela området i många år framåt. Många nya bostäder, en ny ishall, mötesplatser för kultur och inte minst ett, till stora delar, nytt vägnät.

Arbetsgruppen har jobbat hårt och seriöst med alla infallsvinklar, från historiens vingslag till vad som enligt lantmäteriet och andra är god sed vid namnsättning.

Tyresöborna har varit väldigt engagerade och skickat in många bra, och i vissa fall fantasifulla förslag.

Några hörnstenar i gruppens arbete har varit:

Att namnen (självklart) inte redan existerar i närområdet

Att det inte bör uppstå förvirring var i kommunen de nya namnen ligger

Att det helst ska finnas en historisk anknytning till namnen

Att namnen ska vara lätta att uttala, även vid samtal till taxi på nattkröken…

Dessutom finns en praxis som säger att om man vill döpa något efter personer så ska vederbörande helst varit avliden en ganska lång tid. 

Det finns annars en risk för att det snart efter frånfället dyker upp ”lik i garderoben”, som kan förändra en positiv bild av personen i fråga. Bästa (eller sämsta) exemplet på detta är ”Viljo Nousiainens gångväg” i Göteborg, som hastigt, och mindre lustigt, fick byta namn efter Patrik Sjöbergs avslöjanden.

Att det inte är så lätt alla gånger visar den här gatan som jag hittade vid en inspirationspromenad i Hammarby Sjöstad i helgen.

Vem är det som hoppar? En fågel eller en korpidrottare? Är det i så fall höjdhopp, längdhopp eller stavhopp som avses? Och hur lätt är namnet att uttala klockan 02.39 i samtal med en taxiväxel…?

Vilka namn som gruppen till slut kommer att föreslå, blir inte offentligt förrän inför byggnadsnämndens beslutande möte.

Att temat är vatten är dock redan avslöjat och också att Norra Tyresö Centrum blir den första kommundelen som får ändelsen – gata i en del av namnen. Ett av många tecken att vi nu bygger stad i kranskommunens Tyresö.

Andra bloggar om politik, namn, Tyresö, gator, historia , funderingar.

History strikes back

England förlorade stort och välförtjänt mot Tyskland i gårdagens åttondelsfinal. Ändå handlar eftersnacket mest om målet som Frank Lampard sköt via ribban och som alla såg utom domare och linjedomare. Synd om England, men framför allt synd om sporten.

Det är en mindre skandal att världens största idrottsevenemang riskerar att avgöras av konservatism hos Sepp Blatter, Platini och övriga FIFA-pampar.

Man har ju provat ett femdomarsystem i Europa League med gott resultat och pengar saknas absolut inte. Att det kan vara svårt att hitta domare till matcher i division 8 nedre Norrland kan jag förstå men det borde finnas hur många domare som helst som skulle vilja vara med i Sydafrika så vad är problemet.

När det gäller matchen igår vann bästa laget i alla fall och jag kan inte låta bli att tänka på finalen i VM 1966 när Geoff Hurst avgjorde med ett omdiskuterat mål, ribba och ner. Inte ens modern teknik har i efterhand kunnat se att den bollen var inne men domaren kunde han! Frågan är om han hade sett det om VM inte spelats i just England? Det får vi aldrig veta men kanske var detta på något konstig sett historien som s a s jämnade ut sig själv?

England förresten, kanske kan detta få anglofilerna inom fotbollen att förstå att Premier League är en bra liga trots engelsmän i lagen, inte på grund av...

Relaterat: AB, AB, AB, AB, AB, Exp, Exp, Exp, Exp, DN, DN, SvD, SvD, SvD.

Andra bloggar om fotboll, VM, England, Tyskland.