Var är FN och NATO?

Gripande bilder i tidningarna och skakande reportage i TVs nyhetssändningar visar svältande barn omringade av flugor på Afrikas Horn.

Hjälporganisationerna och FNs humanitära organisationer gör sitt bästa för att nå fram med mat, läkarhjälp och förnödenheter men hindras av diverse krigsherrar och självutnämnda lokala hövdingar som tycker att de ska ha del av hjälpen.

Att Somalia sedan länge är ett laglöst land är inget nytt. Det man som utomstående betraktare kan undra är var världssamfundet håller hus? 

Både FN och NATO har som vi vet varit snabba att både via ekonomiska sanktioner och militära insatser påverka situationen till det bättre för civilbefolkningen i till exempel Irak och Libyen. Varför inte på Afrikas Horn?

Den minnesgode kanske minns den Oscarsbelönade filmen ”BlackHawk Down” som visar hur somalisk milis formligen kastar ut amerikanska trupper ur Mogadishu. Nu verkar det återigen som inflödet av hjälp styrs av ett antal suspekta krigsherrar.

Här skulle FN och NATO verkligen göra en insats genom att sätta in trupper som skyddar hjälptransporterna till de svältande människorna.

Många länder, inte minst Sverige via bistånd, och många organisationer försöker att lätta på bördorna. Men jag tror ännu fler skulle vara beredda att skänka pengar om de säkert visste att hjälpen kom fram och inte hamnade i skurkhänder.

I ett land som ständigt drabbas av svält och torka, där medellivslängden är under 50 år och hälften av de vuxna är analfabeter, borde en sådan insats välkomnas av de flesta.

För det kan väl aldrig bero på att det inte finns några oljefyndigheter där?

Relaterat: AB, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, Exp, Exp.

Andra bloggar om Somalia, Afrika, NATO, FN, svält.

Boktips: Tre män i en båt

Under två veckor på semestern hade jag förmånen att segla längs ostkusten med två kompisar, vi kan kalla dem Per och Tommy.

Per som är skeppare, och ägare till båten, hade gjort sig till och lånat några talböcker för att öka besättningens kulturella kompetens. Den ena var den klassiska ”Tre män i en båt”, vilket var en synnerligt passande titel. Författare är Jerome K Jerome.

I en laber bris, på väg söderut, flyttade vi ut en högtalare i sittbrunnen för att ta del av klassikern. Tyvärr föll den åtminstone inte mig på läppen, inte minst falnade intresset när det efter ett tag framkom att ”båten” var en roddbåt som framfördes på Themsen. Inte mycket segling alltså.

Dessutom var uppläsaren inte någon muntergök, så efter hot om myteri stängde skepparen av och rattade in Skärgårdsradion 90,2, istället.

När jag kom hem berättade jag detta för en mycket närstående person som sa att jag verkligen missat något samt erbjöd sig att, gratis, låna mig sagda bok.

Man är väl inte sämre än att man kan ändra sig tänkte jag och accepterade erbjudandet.

Det gjorde jag rätt i. Att läsa själv ger boken en helt annan dimension. Många av de fyndiga formuleringarna går förlorade om man inte får chansen att läsa om dem, filosofera och fnissa lite för sig själv. Vad sägs om författarens tankar om arbete:

”Jag är mycket aktsam om mitt arbete. En del av det har varit i min ägo i åratal, och ännu finns det inte så mycket som en fläck på det. Jag är också mycket stolt över mitt arbete. Jag tar ner det då och då och dammar av det. Ingen håller sitt arbete i bättre skick än jag.”

Så här håller det på. När ”de tre männen” till exempel diskuterar faran med sjösjuka (på Themsen?), så gör författaren en lång utvikning om en släkting som tagit båten från London till Liverpool och dennes bekymmer med just sjösjuka och vad det kan leda till i form av ekonomisk förlust.

Att läsa boken är som att titta på ”Morden i Midsommer”, fast utan mord. Väldigt brittiskt och småputtrigt alltså. Man tas med till historiska miljöer längs floden, varvat med anekdoter från båtturen och, som sagt, lustiga små utvikningar.

Men vad du gör, läs den själv, lyssna inte på talboken!

Fler seglingsinlägg hittar du här och här.

Relaterat: DN, DN, DN, SvD, SvD, AB, AB, Exp.

Andra bloggar om kultur, bokrecension, böcker, boktips, segling.

Slaktarens paradox

Jag har varit iväg på semesterturné och kanske missat något i debatten kring slakten i Norge, men oavsett vilket har jag funderat på en sak.

Slaktaren (jag kommer inte skriva ut hans namn, det förtjänar han inte) ville enligt uppgift ge det norska socialdemokratiska partiet ett straff för att han uppfattat dem som alltför invandrarvänliga.

Att han har ”straffat” ett antal unga människor och deras anhöriga är ju uppenbart, men frågan är om inte hans syfte kommer visa sig ge ett helt annat resultat än vad han avsåg.

Jag är ganska säker på att nästa norska opinionsmätning kommer visa ett stort uppsving för just Socialdemokraterna. I många fall av sympati, men även för att Jens Stoltenberg genom slaktarens agerande fick möjlighet att visa stort statsmannaskap.

Sedan kommer förmodligen vissa sympatisörer till Frp att lämna partiet, en del säkert till förmån för (S).

Kanske kommer sympatin även att spilla över på Hr Juholt och de svenska sossarna. Det är heller särskilt osannolikt att SD kommer tappa sympatisörer till (S).

Förmodligen var det inte riktigt så han hade tänkt sig effekten.

Tänker man den tanken vidare får man hoppas att väljarna, när det väl är dags, skiljer på sympati och politik och inte tröströstar.

Att tycka synd om sossarna kan man ju göra för att de saknar en trovärdig politik, men då ska de ju inte ha fler röster, utan färre.

Relaterat: DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, AB, AB.

Andra bloggar om Norge, terrorism, demokrati, samhälle, Socialdemokraterna.