Stoppa matchen – igen

Häromdagen skrev jag ett inlägg om den kommande DC-matchen i tennis mellan Sverige och Israel.
Jag avslutade inlägget lite ironiskt med: ” Nu fattas det bara att Mikael Wiehe dammar av gitarren och skriver en ny låt för att de gamla vänsterdemonstranterna ska leta fram Palestinaschalarna och marschera på gatorna som i Båstad 1975.”

Tro det eller ej, men nu har han faktiskt gjort det!!!

Läs texten här och lägg sedan din röst om matchen här på bloggen! Tänk att även en gammal proggare som Mikael Wiehe läser min blogg...

Andra bloggar om Israel, Gaza, Palestina, tennis.

Gratis översättning! Översätt text och webbsidor gratis med vår automatiska översättningstjänst.

Stoppa matchen?

Det börjar höjas röster för att Sverige i protest mot Israels krig i Gaza ska stoppa Davis Cupmatchen mot just Israel 6-8 mars i Malmö. Kraven som oftast kommer från vänsterpolitiker motiveras med att vi inte ska ha idrottsutbyte med krigförande länder.

Jag sympatiserar självklart inte med Israels anfallskrig mot Gaza även om jag intellektuellt kan förstå motiven, men argumenten för bojkott håller inte på långa vägar.

Med samma argument skulle vi bojkotta idrottsutbyte med USA, Storbritannien, Ryssland och kanske även Kina och ett antal afrikanska stater. De är alla mer eller mindre aktiva i diverse krigshandlingar i bland annat Irak, Georgien och Nepal.

Ett bättre sätt att markera tycker jag är att faktiskt spela matcher men kanske inte delta på banketter eller andra ”happenings” runt matcherna. Jag skulle även vilja ge de idrottare som vill lite friare tyglar att uttala sig i politiska frågor. Alla som idrottar på elitnivå är inte muskelstinna broilers utan egen tankeförmåga.

Tänk att få höra Robin Söderling inför tennismatchen på en presskonferens tala om hur illa han tycker om kriget i Gaza utan att för den skull förnedra de israeliska spelarna. Det skulle få mycket större genomslag än en ensidig svensk bojkott.

Nu fattas det bara att Mikael Wiehe dammar av gitarren och skriver en ny låt för att de gamla vänsterdemonstranterna ska leta fram Palestinaschalarna och marschera på gatorna som i Båstad 1975. Den här gången kanske de får kedja fast sina rullatorer utanför tennishallen.


Relaterat: AB, AB, AB, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD.

Andra bloggar om: Israel, Gaza, Palestina, tennis.

Uppgivenhet

Vi översköljs sedan en tid dagligen av dramatiska bilder från Gaza och Israel. Den ena sidan visar skadade och blodiga civila, gärna barn, filmat med skakig handkamera ackompanjerat av sedvanligt kaos med gråtande mödrar och släktingar. Den andra sidan visar hur Hamas skickar raketer mot Israel och hur israeliska trupper kliniskt rensar upp bland ”terroristerna”.

Är det bara jag som känner en viss uppgivenhet? Är det bara jag som känner en stark känsla av deja-vu? Är det bara jag som tror att den enda lösningen är något verkligt radikalt?

Som jag skrivit tidigare finns det så många människor på bägge sidor som är uppväxta med misstro och hat mot den andra sidan, orsakat av egna erfarenheter eller propaganda.
Det finns så många människor på bägge sidor som aldrig upplevt hur det är att leva i fred och trygghet.
Det finns tyvärr så många människor på bägge sidor som tjänar på att underblåsa fiendskapen mellan folken av politiska eller religiösa skäl.
Det finns så många människor på bägge sidor som istället för luft verkar leva på doften av rädsla, hat och misstro.

Summan av detta blir ett psykiskt och fysiskt lidande hos civilbefolkningen på båda sidor som vi som lever i trygghet aldrig kommer att kunna förstå.

De lösningar som talas om i diplomatiska sammanhang är antingen två stater som erkänner varandra, varandras territorier och suveränitet eller att en stat där folken måste lära sig att leva tillsammans.

Jag vet inte om det är en framkomlig väg, det känns som om detta redan har prövats och misslyckats.
Jag har en del erfarenheter från Lettland via mina morföräldrar och andra släktingar. Där är den äldre generationen, 70+, fortfarande så förblindad av hat mot ryssar efter alla övergrepp att det ibland är omöjligt att tala samförstånd med dem. I takt med att den generationens inflytande minskar, och inte fylls på av yngre människor, så går det ju sakta men säkert mot en större harmoni mellan letter och ryssar men det tar tid.

Jämför man då detta med situationen i Palestina/Israel så känner i alla fall jag en uppgivenhet. Gamla presidenten Ronald Reagan sa en gång, när han trodde mikrofonerna var avstängda, vad han från hjärtat ansåg om den konflikten. I mina mörka stunder känner jag motvilligt att det kanske ligger något i det.

Vad han sa? Antingen vet du, eller så får du ta reda på det själv. Jag vill absolut inte upprepa det.

Relaterat: AB, AB, AB, SvD, SvD, DN, DN.

Andra bloggar om Israel, Gaza, Palestina.