Arbetarklassens överklass

Funderar i ljuset av pågående ”Kommunalgate” om varför det vi ser utspelas nu, händer gång på gång.

Självklart finns det inte ett svar på den frågan utan många faktorer som samverkar.

Fackföreningsrörelsen och Socialdemokratiska partiet bygger historiskt på att det finns en klasskamp att utkämpa. Kapitalister, godsägare, storbönder och adeln med sina privilegier har varit fiender att enas emot.

Usla arbetsförhållanden, avsaknad av rösträtt, låga löner har genom historien motiverat arbetarrörelsen att organisera sig både fackligt och politiskt.

Sveriges fantastiska ekonomiska utveckling efter andra världskriget spelade dessutom verkligen rörelsen i händerna.

Man kan lite raljant säga att ”rörelsen” har ridit på folkhemsvågen med Per-Albin och Tage som härförare.

Per-Albin Hansson

 Under den här tiden växte det också fram nya karriärvägar för den med rätt inställning och rätta åsikter. Det skapades jobb i alla kringorganisationer som byggdes upp, finansierade av olika avgifter från medlemmarna. 

Strategin var uppenbar att rörelsen tar hand om sina egna från vaggan till graven. Från Unga Örnar till Fonus…

Det har utan tvekan varit en framgångsrik strategi som under årens gång skapat en överklass inom arbetarklassen bestående av ombudsmän, fackliga ledare och politiker på olika nivåer.

Att engagera sig i partiet eller den lokala fackklubben har tyvärr blivit ett sätt att göra livskarriär istället för att vara ett förtroendeuppdrag under en period

Tyvärr verkar många som gör den resan glömma sina rötter snabbt och börja leva som de ”pampar” man kritiserar inom näringslivet.

Ett typexempel på detta ser vi nu. En pamp (Wallström) träffar en annan (Nordström) och så fixas saker till, utanför protokoll och styrelserum.

Min fixar sommarjobb på fackets konferensställen åt sina egna barn. Och det skulle inte förvåna mig det minsta om man utnyttjar RUT-avdrag för städhjälp i hemmet även om man utåt kallar dessa jobb för pigjobb.

Men är det så konstigt att vilja få det bättre i livet? Ligger det inte i människans natur att vilja klättra på samhällsstegen?

Jo, naturligtvis. Men det svåra blir när man glömmer bort vilka som är ens riktiga arbetsgivare eller genom svågerpolitik inom rörelsen riskerar att hamna i beroendeställning i sin myndighetsutövning.

När det avslöjas att man lever som dem man, rätt eller fel, kritiserar, så försvinner trovärdigheten snabbt och man avslöjas som en hycklare.

Politiken och arbetslivet har förvisso blivit mycket mer komplicerat sedan Ådalen 31, men den moraliska kompassen som visar vad som är rätt eller fel borde finnas kvar ändå, kan i alla fall jag tycka.

Andra bloggar om politik, ekonomi, facket, skatter, kommunal, regeringen, Margot Wallström, Socialdemokraterna, funderingar, Annelie Nordström, samhälle, framtiden, arbetarrörelsen.

Vapenhyckleri

Sverige är en, i relation till sin storlek, förhållandevis stor aktör när det gäller vapentillverkning. Export av dessa produkter och tillhörande tjänster skapar goda intäkter för landet och många arbetstillfällen.

Nu har ett gammalt avtal med Saudiarabien, slutet av en Socialdemokratisk regering och förvaltat av Alliansregeringen, hamnat på löpsedlarna.

Oavsett vad som är sant eller inte i sakfrågan så måste jag tillåta mig några filosofiska tankar i ämnet.

Sverige har en tradition av utveckling och produktion av vapen och vapensystem. Grundsyftet har såklart historiskt varit att kunna försvara landet utan att vara beroende av andra länder som leverantörer.

Med tiden har utveckling och produktion blivit allt dyrare, ta bara exemplet JAS, så för att få hjälp med finansieringen har vi tvingats exportera våra produkter och även samarbeta med andra länder inom teknikutvecklingen.

På typiskt svenskt manér vill vi dock inte sälja till vem som helst, utan bara till ”snälla” och demokratiska länder. Egentligen vill vi nog inte att våra ”kunder” ska använda produkterna över huvudtaget.

Resonemanget påminner om vår alkoholpolitik. Vi producerar och säljer men vill egentligen inte att folk ska använda produkterna!

Jag tycker det är bra att Sverige engagerar sig i världens demokratiska utveckling och tar strid mot förtryckare och diktaturer, men frågan är om vi då överhuvudtaget ska tillverka, och än mindre, exportera vapen?

Vad händer om ett ”snällt” land som får bli vår kund, blir attackerat, och tvingas försvara sig? Då förvandlas ju detta land till krigförande och får således inte längre köpa reservdelar till sina vapen?

Skulle du vilja köpa en bil, om du inte vet att det går att få tag på reservdelar? Skulle du bygga ett hus i ett material som du inte vet om det går att komplettera vid behov?

Sluta hyckla! Vi behöver handelsavtal med många olika länder inom många olika områden. Vår vapenteknologi är en bra och attraktiv beståndsdel i de komplexa förhandlingar som sker mellan olika länder. 

Vapen är av naturen onda, men gör tyvärr ibland nytta i den s k terrorbalansen.

Ska vi tillverka vapen och behöver hjälp med finansieringen borde vi väl i ärlighetens namn åtminstone kunna sälja till samma kunder som övriga EU-länder?  

Relaterat: AB, AB, AB, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD.

Andra bloggar om demokrati, ekonomi, Saudiarabien, vapenexport, hyckleri.