Inlägg
Jag är uppväxt i Norrköping. En stad med fotbollskultur, från Sleipners guld 1936 och framåt. När jag flyttade till Stockholm fanns det bara ett lag som hade fotbollskultur i mina ögon att hålla på, Hammarby.
Hammarby har en oerhört trogen och tålig publik som lider med sin klubb och stöttar dem i alla lägen. Det säjs t o m att ”det ska göra ont att vara Bajare”. Och ont får man när man ser fotbollslaget, ont i hjärtat.
I princip inget eget spel, ängsligt agerande och total avsaknad av självförtroende är de intryck jag fick av gårdagens match mot Sundsvall.
Hur har det kunnat bli så här?
Hammarby har förmodligen idrottssveriges starkaste varumärke, men det verkar stört omöjligt att utnyttja det för att generera kapital.
Som utomstående betraktare kan man tycka att det borde gå att sälja in ett fullsatt Söderstadion till tunga sponsorer minst lika bra som Malmö FF eller HV 71 kan med sin produkt.
Skillnaden är möjligen att dessa äger sina egna arenor. Ett annat skäl är förmodligen att man i Stockholm låter fansen få för mycket inflytande i frågor där de tänker med hjärtat och inte med hjärnan.
En lösning på sikt skulle kunna vara om RF lät specialidrottsförbunden själva besluta om femtioenprocentsregeln som säger att en ideell förening måste äga aktiemajoriteten i ett bolag i föreningens namn.
Den idiotiska regeln skrämmer såklart bort de riktigt stora elefanterna från att investera, t ex i Hammarby Fotboll. RF verkar inte förstå att fotboll (och ishockey) på elitnivå inte är en ideell verksamhet utan i högsta grad en del i nöjesindustrin.
Man kan också undra hur Hammarby scoutar nya spelare? Gamla trötta fd Bajenspelare verkar inte vara modellen i alla fall.
Hur kommer det att gå i Superettan? Jag hoppas och tror att Bajen klarar sig kvar, men fruktar motsatsen. Kanske skulle det i så fall bli någon slags vändpunkt som i så fall bara kan gå åt ett håll, uppåt. Men då krävs professionell ledning i klubben. Fotboll på toppnivå kräver det.
Tills vändningen kommer fortsätter i alla fall jag att våndas.
