fredag 20 januari 2017

Allt var inte bättre förr

Det pågår en debatt om att det är ”kris” i vården. Långa väntetider, personalbrist och otrygga miljöer på våra vårdinrättningar är några exempel.
Det finns självklart massor att göra. Inte minst för att hantera den snabba befolkningstillväxt som pågår, speciellt i Stockholms Län.
Jag påstår inte på något vis att all vård i Stockholm fungerar bra, men ibland glömmer man så snabbt.
Exempelvis glömmer man de långa köer som fanns innan vårdvalet för vissa ingrepp.

Många har också glömt den stora skillnaden i hur tillgänglig vården var ”förr”. Därför kommer här ett positivt exempel från min personliga horisont.

I fredags, efter en utsökt måltid, började det att så sakta bulta i min käke. Eftersom jag varit med om det förut så förstod jag var som var på gång. Tandvärk.
Då jag druckit ett gott vin till maten, ville jag inte ta smärtstillande, så nattsömnen blev därefter.
Min strategi var nu att stå ut till måndag morgon, ringa min ordinarie tandläkare och få saken fixad.

Så under lördagen blev det inget vin utan i stället receptfria smärtstillare som till en början fungerade helt ok. Natten, däremot, blev en plåga, tandvärken accelererade och det blev inte många timmars sömn.

På söndagsmorgonen kände jag att det inte kommer att hålla till måndag. Tandjäveln smärtade som från helvetet och jag sökte därför på nätet efter ”tandvård akut”.
Jag fick flera träffar och ett samtal senare hade jag ett akutbesök bokat till 12.20 samma dag. Väl på plats kom jag in i utsatt tid, blev röntgad och undersökt av en tandläkare.
Denne konstaterade att jag hade en inflammation i en, tidigare rotfylld, tand. Hon slipade ner tuggytan för mindre smärtsamma kollisioner mellan tänderna samt skrev ut penicillin och tuffa smärtstillare. Allt klart på 15 minuter.

Ytterligare 20 minuter senare smyger jag in på kundtoaletten på ICA Maxi med den uthämtade medicinen plus nya smärtstillare. I förhoppning att de inte har internkameror, som lätt kan missförstå mina darriga händer, proppar jag i mig fem piller av olika slag.
Ytterligare 20 minuter känner jag hur pillerdosen börjar verka och det känns så skönt.

Hur hade nu detta förlöpt för 25 år sedan? 

Förmodligen hade det inte funnits några jourtandläkare alls och i bästa fall funnits ett eller två helgöppna apotek i hela Stockholm med gigantiska köer i influensa- och kräksjuketider.

 Nu finns det många tandläkarkliniker som satsar på helgservice och ett oändligt antal apotek, med mycket generösa öppettider, som ger tillgång till läkemedel snabbt och enkelt.

Så kom inte och säg att allt var bättre förr! Det mesta var faktiskt sämre! 

Min tand då, undrar ni. Jo, den är diagnostiserad och blir förmodligen ersatt med ett implantat. Men det är en helt annan (plånboks-) fråga.

Andra bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , .

onsdag 4 januari 2017

Politisk önskelista 2017

2016 är över. Ett år av omvärdering för många kring synen på vårt samhälle.
Året har präglats av flera dramatiska händelser i vår omvärld. Terroristattacker i Europa, Brexit och valet av den osannolike kandidaten till ny president i USA.
Alla dessa händelser manar till eftertanke om hur vi vill att vårt land ska vara, både 2017 och i framtiden.

Några av mina nationella önskningar inför 2017 är därför att:

*Fler ska komma till insikt*
Jag vill att Sverige ska fortsätta att vara ett öppet land och kunna hjälpa människor i nöd både genom bistånd på plats i deras hemländer, men också genom att ta emot flyktingar.

Men en förutsättning för att det ska vara hållbart är ordning och reda i mottagandet. Det kan inte vara mottagarlandets sak att bevisa vem det är som knackar på och vill komma in. Kan man inte styrka sin identitet med godtagbara handlingar så borde det t ex vara självklart att man frivilligt lämnar både fingeravtryck och DNA. Har man ”rent mjöl i påsen” bör inte detta vara något problem.
Regeringen har på sistone indikerat att man kan tänka sig skärpning i denna fråga. Det är bra. Bättre sent än aldrig.

Det borde också vara självklart att om man får nej på sin ansökan om att få stanna, så lämnar man landet skyndsamt och ska absolut inte ha rätt till något annat än akut sjukvård.
Enligt Statskontoret gjorde s k papperslösa 30 000 besök i vården under 2015 till en kostnad av 150 miljoner. Inte så mycket pengar i sammanhanget kanske, men hela systemet skickar väldigt konstiga signaler.

Fler måste också komma till insikt om att ifall Sverige ska fortsätta vara ett sekulariserat samhälle där vi tror på jämställdhet mellan kvinnor och män så måste det omfatta alla medborgare. Det betyder i klartext att i Sverige tolererar vi inte ”religiösa poliser” som talar om för människor hur de ska klä sig, vem de får älska eller vad de ska tro på.

*Fler ska visa handlingskraft och mod*
Invandring eller inte, finansieringen av våra välfärdssystem måste ses över. Här krävs mod över parti- och blockgränser att inse detta och skapa långsiktigt hållbara lösningar. Med ett av världens högsta skattetryck finns inget utrymme att finansiera de ökande välfärdskostnaderna den vägen.
Frågor som måste lösas är hur maxtaxesystemet ska utvecklas. Eller avskaffas?

Ska det krävas någon form av ”kvalificering” för att fullt ut få ta del av de bidrag som vårt samhälle tillhandahåller?
Vården och omsorgen utvecklas hela tiden med nya rön och metoder. Det är såklart jättebra, men ofta betyder det ökande kostnader för att producera tjänsterna. Hur stor ska självfinansieringsgraden vara i framtiden?
Kanske ska t o m den ”förbjudna” frågan behovsprövat barnbidrag upp på bordet?

För att det ska bli något gjort är jag övertygad om att Socialdemokraterna och Moderaterna tillsammans måste ta ledartröjan, ta upp diskussionen och visa politiskt mod och handlingskraft.

*Den pedagogiska finessen utvecklas*
Många av de åtgärder som jag föreslår kommer naturligtvis att orsaka protester hos många medborgare, hur rättvis man än försöker att vara.
I ett sådant läge krävs en utvecklad pedagogisk finess för att kunna förklara varför dessa åtgärder är nödvändiga för framtiden. Ska åtgärderna hålla över tid krävs att en majoritet av befolkningen accepterar förändringen även om man inte jublar.

*Respekten för arbete ökar*
Ska vår välfärd hålla långsiktigt så att vi har ekonomi att stötta behövande i vårt samhälle krävs att fler arbetar. Då finns det inte bra eller dåliga jobb. Bara jobb.
Då måste alla åtgärder som skapar riktiga jobb bejakas även om det svider i fackföreningsrörelsens protektionistiska själ.

De flesta av de åtgärder jag listar måste naturligtvis preciseras och finslipas innan beslut. Jag påstår inte heller att min lista på något sätt är komplett, utan mer ett sätt att lyfta fram exempel på ”stenar” som måste vändas.
I ärlighetens namn tror jag inte heller att så många av mina önskningar kommer slå in under året som kommer, men ingen blir gladare än jag för positiva överraskningar!

Det viktigaste är dock att vi måste börja våga diskutera frågorna på ett seriöst sätt. Om den diskussionen kan starta under 2017 så är i alla fall Sverige på rätt väg.

Andra bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , , , .