Jag läste den första gången när jag själv var i 20-årsåldern och den blev starten på ett livslångt förhållande mellan mig och Lundell, som författare, men framförallt som musiker.
För den som inte läst boken handlar den om Lundells alter ego,
Jack Råstedt, som tillsammans med sina kompisar gör en slag roadtrip i Keruacs
anda. De provar diverse droger, super till och letar efter meningen med
livet.
När boken kom upplevdes den av många som både chockerande och
provocerande. 40 år senare upplever jag den som ganska beskedlig, vilket tyvärr
säger någonting om utvecklingen. Handlingen utspelas före HIV, internet och syntetiska
droger, vilket förmodligen skulle vara obligatoriska inslag om boken skrivits
2016.
Boken kan också läsas som ett intressant tidsdokument i allmänhet,
där man exempelvis får reda på att dagens rätt kostade 6 kronor på den tiden.
Som lite kuriosa för Lundellkonässören kan man i boken hitta
fragment som senare blev låttexter. Till exempel "Natten hade varit mild
och öm" och "67".
Boken håller ännu som roman och jag kan rekommendera den för den
som inte läst den. Lundell är fantastiskt duktig med ord och har utvecklat den
konsten med åren, vilket märks i nyutgåvans nya förord i jämförelse med själva originaltexten.
För min del lyssnar jag fortfarande på hans något äldre låtar,
även om jag tycker att han på senare år förvandlats från samhällsskildrare och
-kritiker, till att bli partipolitisk. Det är lätt att sitta på en gård på
Österlen och tycka utan att vara beredd att ta eget ansvar.
Men det är en helt annan debatt. Så gå till ditt bibliotek, låna
boken, gärna nyutgåvan, och läs den.
Förresten, apropå utnämningen av Bob Dylan till Nobels
litteraturpristagare, Lundell är visserligen ingen världskänd artist, men han
skriver i alla fall riktiga böcker…
Andra bloggar om kultur, bokrecension, böcker, boktips, litteratur, politik, samhälle, Sverige , Stockholm, Nobelpriset, Bob Dylan, Ulf Lundell, Jack.