torsdag 23 april 2015

Bokrecension – En av oss

Åsne Seierstad har skrivit en bok om ett av de största terrordåden efter andra världskriget. Massakern på Utöya 2012 då Anders Behring Breivik kallblodigt mördar 69 ungdomar efter att dessförinnan detonerat en sprängladdning utanför regeringskansliet som tog ytterligare 8 människors liv.

I bokens första del väver hon samman Breiviks barndom och uppväxt med ett antal av hans offers. Förutom Breivik får man följa några av de ungdomar från Arbeiderpartiets ungdomsförbund, AUF, som sedan blev några av hans offer.

Breivik växer upp i ganska knappa förhållanden med sin mor och syster. Fadern klipper banden med Breivik ganska tidigt och vill inte träffa honom. 
Han söker tillhörighet i olika grupper utan att lyckas ta sig in och bli accepterad. Han misslyckas bland klottrare, i Fremskrittspartiet och bland Frimurarna
Uppenbart är att han överskattar sin egen förmåga och saknar kunskap om de sociala koderna man behöver för att nå framgång i en grupp.

Han är inte direkt mobbad i skolan, men betraktas som en udda figur. Som vuxen försörjer han sig bl a på att sälja falska examensbevis från internationella skolor.
Under flera år isolerar han sig hemma hos modern och spelar World of Warcraft mer eller mindre på heltid. Förmodligen är det under de åren som tankarna växer fram på en aktion som äntligen ska göra honom känd och berömd. Han riktar sin aggression mot Arbeiderpartiet och "kulturmarxisterna" som han anser skyldiga för det framväxande multikulturella Norge.

Själva attentatet planeras minutiöst och under lång tid. Samtidigt författar han det ”manifest” som han tror ska bli ledstjärnan till en revolution i hela Europa mot den, enligt honom, framväxande islamiseringen. När han genomför attentatet är han fullproppad med anabola steroider för att inte känna medlidande med sina offer.

Del två av boken handlar om rättegången. Den beskriver hur Breivik undersöks av diverse psykdoktorer för att utröna om han är psykisk sjuk eller kan dömas till fängelse. Den beskriver också på ett smärtsamt sätt hur offrens anhöriga tvingas genomlida den långa processen för att på något sätt kunna sätt punkt och gå vidare.

Åsne Seierstad, som tidigare bl a skrivit ”Bokhandlaren i Kabul”, gör ett försök att porträttera en massmördare utan att ha träffat honom. Han avvisar alla propåer om intervjuer. Istället har hon talat med massa människor som känt honom, barndomsvänner, klasskamrater m fl.

En intressant och samtidigt skrämmande bok.

En tanke som slår mig när jag läser boken är att den person som beskrivs påminner om en klassisk ”rättshaverist”, d v s en person som tycker att allt är andras fel och saknar förmågan att inse sina egna brister. Som tur är har även de flesta rättshaverister någon slags spärr som gör att deras bitterhet inte tar sig så våldsamma uttryck. Om inte så skulle vårt samhälle vara fullt av potentiella massmördare.

Hursomhelst är boken klart läsvärd och kan rekommenderas. Vad andra tycker kan du läsa här och här.


söndag 19 april 2015

Att vara i opposition

När jag skriver detta har vi i Tyresö kommunfullmäktige debatterat årsredovisningen för 2014 i 3,5 timmar. Mönstret är det förväntade.
Stora delar av oppositionen ”tänker inte delta i beslutet eftersom de hade en egen budget”, men alla gör sitt bästa för att hitta fel och brister på kommunens verksamhet för året som gått.
Nej, förresten, inte riktigt alla. SD:s ledamöter säger eller tycker ingenting. Det gör de väldigt sällan för övrigt.
Men vänsterpartierna gör sitt bästa och hittar fel på det som står i årsredovisningen och det som inte står. I sanningens namn så är det en och annan som tar fram några, ofarliga, händelser under året som man tycker varit bra, men till 99 procent är det bara negativa saker som framhävs.

Tyvärr så saknar oppositionens inlägg i princip all tillstymmelse till konstruktiva förslag. Mer pengar till allt och alla är universallösningen på allt de upplever som brister.

Jag har under min relativt korta politiska ”karriär” aldrig varit i opposition. Tanken som slår mig när jag lyssnar på debatten i Tyresö kommunfullmäktige är ifall även jag, i den rollen, skulle hemfalla till att bli bitter och felsökande?
Jag hoppas innerligt inte det, även fast jag inser att jag ibland ägnar mig åt ironiska och negativa kommentarer om den rödgröna regeringens göranden på sociala medier. Men de räknas ju inte riktigt, eller hur? 
Jag hoppas att jag i ett sådant läge har en sådan självinsikt att jag inser att jag bara är en belastning och därmed tar konsekvensen och avgår.
Förhoppningsvis slipper jag dock att ens fundera i dessa banor…

En konstruktiv opposition är bra för varje majoritet för att hålla sig på tårna i alla lägen. En ensidigt bitter och negativ opposition är som ett återkommande skavsår på hälen. Något man får leva med, men som inte bidrar till någonting, förutom irritation…

Detta faktum tror jag är viktigt för Moderaterna i opposition i riksdagsarbetet. Att självklart vara granskande och analyserande vs regeringen, men också komma med genomarbetade, konstruktiva egna förslag. Det är väl ingen som vill bli ihågkommen som politikens Tony Rickardsson!