Året är 1943. En
fiskebåt med en fiskare, han hustru, deras
två döttrar, 13 och 14 år, samt ett antal grannar och släktingar, anländer mitt
under brinnande krig till Gotland.
De är på flykt undan kriget, undan de ryska trupperna som
dödar och våldtar den lettiska befolkningen som hämnd för deras ”samarbete” med
de nazistiska ockupanterna.
Flyktingarna tas om hand, avlusas, och fiskarfamiljen
placeras så småningom i ett läger utanför Norrköping.
Ganska snart får fiskaren arbete som timmerman på varvet och
hans hustru på en av de många textilfabrikerna. Fiskarfamiljen etablerar sig
ganska snabbt i det svenska samhället, bygger sig ett hus och blir skattebetalare
och medborgare i Sverige. Döttrarna lärde sig språket, utbildade de sig och bildade
familj.
Integrationen var det nog lite sämre med. Fiskaren, hans
hustru och äldsta dotter umgicks nästan bara med andra letter och arbetade på
olika sätt för ett fritt Lettland. Men vad spelade det för roll? De störde ingen och var väl sedda i det
svenska samhället. Den yngsta dottern bestämde sig tidigt för att hon ville
stanna i det nya landet och inrättade sitt liv efter det.
Fiskaren var min morfar och den yngre av hans döttrar skulle
senare bli min mor.
Vad har då det här att göra med Sverigedemokraternas
framgångar i opinionsmätningarna att göra?
Jo, hade ett parti som SD funnits då, och haft inflytande i
politiken, hade man förmodligen skickat tillbaka fiskaren, kanske med en liten
biståndspeng, med motivet att ”vi hjälper dem bäst på plats i deras hemmiljö”.
Vad sedan den sovjetiska ockupationsmakten hade gjort med dem då, vill jag helst
inte tänka på.
En stor skillnad mellan 40-talet och dagens Sverige är att
då fanns det jobb att få i en snabbt växande ekonomi. På 60-talet ”importerade”
vi t o m arbetskraft från Grekland, Finland och dåvarande Jugoslavien till vår
framgångsrika industri. Utan dessa människors insatser skulle bygget av det
svenska ”folkhemmet” antagligen inte varit så framgångsrikt.
Ska då vår flyktingpolitik vara olika beroende på var i
konjunkturcykeln vi befinner oss? Nej självklart inte! Det här handlar om
humanism och empati för människor som har det svårt. Den inställningen ska vi
absolut inte rucka på.
Det jag däremot kan tycka att vi måste bli mycket bättre på
är integrationspolitiken och samordningen med övriga EU när det gäller hur
många flyktingar vi tar emot.
Att SD ökar i opinionsmätningarna tror jag beror på två
saker. För det första människors rädsla för det okända.
Nu består inte
flyktingarna av balter som i många stycken påminner om oss, både till utseende,
religion och traditioner. Nej, nu kommer det människor från Syrien, Irak och Somalia,
som på massor av sätt skiljer ut sig från det vi är vana vid, det trygga och invanda. Det skrämmer
många, inte minst äldre, svenskar.
Det andra skälet till SDs uppgångar beror på att vi faktiskt
inte tagit debatten med dem. Jag håller alltså inte med statsministern i det avseendet.
Vi har i de flesta fall nonchalerat dem och hoppats att de inte skulle nå
framgång. På det sättet har vi också nonchalerat de svenskar som av olika skäl
är rädda för det okända.
Vi har heller inte brytt oss om att debattera med SD i
några andra frågor, i den mån de har några åsikter där. Att SD vill sänka
abortgränsen från vecka 18 till vecka 12 är ju till exempel ett intrång i
kvinnans rätt att själv bestämma över sin egen kropp.
Nej, om SD inte ska få över 10 procent i valet 2014, måste
vi börja ta debatten nu och då inte heller försöka skyla över de uppenbara
brister vi har i integrationspolitiken sedan länge. Vi måste också våga
diskutera om vi ska ställa upp språkkrav för medborgarskap, respekten för vårt
sekulariserade samhälle och andra ”jobbiga” frågor. Detta är inget ovanligt i
västvärlden, se exempelvis på USA och Australien.
Dessa frågor måste vi våga diskutera och debattera, både med
SD och inom våra egna partier, utan att få rasistspöket kastat emot oss.